091001
Jag har förändrats rätt så mycket det här året. Inte bara utseendemässigt utan även mitt inre har förändrats otroligt mycket. De som känner mig vet hur jag var förut. Rätt så konstig ibland, betedde mig konstigt och sket i allt. Nonchalant och dryg var väl mina andranamn. Jag kunde stänga av mina känslor helt, och var som en robot ibland. Inget rörde mig i ryggen, jag hade ingen lust till något alls och tyckte att livet var onödigt. Mådde skit.
Jag piercade mig överallt på massa konstiga ställen, enbart för att jag älskade smärtan och varenda gång kändes det som en befrielse. Lite dumt kanske, men det är otroligt svårt att beskriva hur det känns. Jag färgade håret hela tiden, sminkade mig otroligt dåligt, hade inte ens mina egna kläder på mig. Sov lite överallt och sket i vars jag hamnade, ofta i dåligt sällskap.
Söp som ett svin och sket i konsekvenserna. Gjorde massa dumheter. Rökte ett, två pack cigaretter om dagen. Åt knappt nånting alls, rasade i vikt.
Numera har jag min "naturliga" hårfärg, jag beter mig som folk, jag tränar ganska regelbundet, äter bra mat, har en sund vikt, röker knappt ett paket i månaden. Super gör jag inte heller lika mycket längre. Min farsa är ju alkis så jag har tänkt efter, och jag vill inte sluta som honom. Så med alkohol tar jag det hyffsat försiktigt.
Jag har slutat "stänga av", the robot is gone. Jag har plockat bort en massa piercingar, sminkar mig bra, har egna kläder. Jag har en egen säng och ett eget hem (som jag delar med älskling såklart!) och behöver aldrig mer oroa mig över att måsta sova ute. Jag har knappt några vänner kvar alls, men det är lika bra. De som var mina sk vänner var inte bra för mig. Hellre inga vänner alls än vänner som försöker få en att hamna i skiten. (Dock finns det ju några få guldkorn som jag älskar och saknar väldigt mycket)
Dessutom märker man vilka som finns där och vilka som inte bryr sig ett skit när man flyttar. Det är kanske tre personer som hört av sig och viljat umgås sen jag flyttade till Boden. Vet inte om det säger mer om mig än om mina "vänner", men folk förändras som sagt.
Jag piercade mig överallt på massa konstiga ställen, enbart för att jag älskade smärtan och varenda gång kändes det som en befrielse. Lite dumt kanske, men det är otroligt svårt att beskriva hur det känns. Jag färgade håret hela tiden, sminkade mig otroligt dåligt, hade inte ens mina egna kläder på mig. Sov lite överallt och sket i vars jag hamnade, ofta i dåligt sällskap.
Söp som ett svin och sket i konsekvenserna. Gjorde massa dumheter. Rökte ett, två pack cigaretter om dagen. Åt knappt nånting alls, rasade i vikt.
Numera har jag min "naturliga" hårfärg, jag beter mig som folk, jag tränar ganska regelbundet, äter bra mat, har en sund vikt, röker knappt ett paket i månaden. Super gör jag inte heller lika mycket längre. Min farsa är ju alkis så jag har tänkt efter, och jag vill inte sluta som honom. Så med alkohol tar jag det hyffsat försiktigt.
Jag har slutat "stänga av", the robot is gone. Jag har plockat bort en massa piercingar, sminkar mig bra, har egna kläder. Jag har en egen säng och ett eget hem (som jag delar med älskling såklart!) och behöver aldrig mer oroa mig över att måsta sova ute. Jag har knappt några vänner kvar alls, men det är lika bra. De som var mina sk vänner var inte bra för mig. Hellre inga vänner alls än vänner som försöker få en att hamna i skiten. (Dock finns det ju några få guldkorn som jag älskar och saknar väldigt mycket)
Dessutom märker man vilka som finns där och vilka som inte bryr sig ett skit när man flyttar. Det är kanske tre personer som hört av sig och viljat umgås sen jag flyttade till Boden. Vet inte om det säger mer om mig än om mina "vänner", men folk förändras som sagt.
Fast samtidigt är jag glad över allt som hänt.
Det har format mig till den jag är idag och jag är stolt över mig själv.
Det har format mig till den jag är idag och jag är stolt över mig själv.
Jag mår bra nu helt enkelt, och mycket är tack vare Gustav.
Utan honom hade jag nog fortfarande mått skitdåligt,
och jag är så otroligt tacksam över att jag har honom i mitt liv.
Utan honom hade jag nog fortfarande mått skitdåligt,
och jag är så otroligt tacksam över att jag har honom i mitt liv.
Vars jag ville komma med detta inlägget vet jag inte riktigt.
Men jag vet att det finns människor som fortfarande snackar skit om mig,
fastän dom inte sett mig eller pratat med mig sen gymnasiet.
Människor KAN förändras till det bättre, och alla förtjänar en andra chans.
Men jag vet att det finns människor som fortfarande snackar skit om mig,
fastän dom inte sett mig eller pratat med mig sen gymnasiet.
Människor KAN förändras till det bättre, och alla förtjänar en andra chans.
Bilder är minnen, och en del saker saknar man väl mer än andra..
Jag älskar dig=)
Mona » 2009-10-09 | 21:13:19
Hej
Vilket fint inlägg, å vilka modiga rader, verkligen.
vh/ellis mammma
Trackback
URL: http://octoberflower.blogg.se/